söndagen den 17:e mars 2013



Israel och Gaza, juden och palestiniern.

Nu händer det igen. Konflikten mellan Israel och Gaza, juden och palestiniern, blommar ut i väpnade handlingar, i raket beskjutning, terror och krigshandlingar.  Fasansfulla handlingar som självklart är oförsvarliga.
Och så händer det igen. Varje gång konflikten blossar upp, upprepar det sig, den snedvridna och osakliga massmediarapportgeringen av konflikten. Bildreportagen visar förödelse i Gaza.  Rapporterna lyder, ”Israel bombar Gaza” ”Israel mobiliserar” Israel förbereder sig för krig”, ”så många palestinier, bland dem barn har dödats i bombningarna” Men, hur började det? Varför bombar Israel? Hur många på den israeliska sidan drabbas? Vilken verklighet tvingas de att leva med?  
Det finns en sida till i konflikten. Raketbeskjutningen från Gaza in i Israel. Var finns balansen? Nu är det så att inga krigshandlingar är försvarbara, det blir alltid civilbefolkningen som betalar det högsta priset i en väpnad konflikt. Men det finns alltid två sidor av verkligenheten och det borde, i svensk massmedia, i vårt upplysta och toleranta land finnas en större kunskap och balans.
Personligen har jag arbetet med Israel sedan 1981. Jag har besökt landet många gånger genom åren, sett krig och konflikter, terror och hat komma och gå. I höst har jag, i mitt arbete, tillbringat över fyra veckor på plats i Israel. Vi har levt bland judar, araber och palestinier. Israel är en mix av religioner, tro, folk och politik. Vi har mött människorna, känt av den ständiga spänning de lever i varje dag. När föräldrarna skickar sina barn till skolan på morgonen, och skiljs åt för att gå till sina arbeten, i vetskapen om att våld och terror kan slå till och skilja dem åt för alltid. Har du tänkt på att det också drabbar judiska familjer, att även de tvingas leva med den spänningen?
Israel som nation kritiseras ofta för att de är våldsbenägna, intoleranta och egensinniga. Visst det finns starka spänningar i landet politiskt och religiöst. De sitter djupt både bland judar, araber och palestinier, de är mänskligt sett omöjliga att överbrygga och lösa. Men det finns också en annan sida, som inte kommer fram så ofta, speciellt inte i svensk massmedia. Det finns judar och araber som bor tillsammans, och som lever tillsammans. De tillhör samma nation, de är israeliska medborgare och har israeliska pass. De vill inte konflikt, de vill leva sida vid sida i samma land. När vi reser i landet möter vi självklart spänningar, men också generositet och gemenskap. De flesta av våra buss- chaufförer när vi reser genom landet, både i det som kallas Israel och Västbanken, är araber, med israeliskt medborgarskap, som bor i Israel och älskar landet.  Vi har mött både judar och araber som gör militärtjänst i den israeliska armén.
Vi har också mött den palestinska pastorn och hans församling, samt den messiastroende judiske pastorn och hans församling. De har som vänner och församlingar hittat en väg till gemenskap, den väg som är den enda vägen till att överbrygga konflikter mellan tro, religion, politik, spänningar och hat. Den vägen heter försoning. De har förenats över alla gränser och allt tänkande, över murar och barriärer. De betalar ett högt pris för att tillsammans få se drömmen om en nation och dess folk få leva sida vid sida i fred, i denna del av världen, som är en av vår tids hetaste och mest omdiskuterade delar av världen, den del av världen som står i händelsernas centrum, för debatt, diskussion och samtal.
Hur är det då i vårt moderna samhälle och toleranta Europa? Också där händer det igen, det som inte skulle upprepas i historien. Vi som trodde att vi lärt oss att inte tillåta det att ske. Men nu sker det. Underblåst av en obalanserad rapportering i massmedia om situationen i Mellanöstern, ökar antisemitismen i styrka, den breder ut sig över hela vårt präktiga Europa. Våldet emot judiska institutioner blir fler och fler. Idag finns det i stort sett ingen judisk skola eller annan institution i Europa som inte står under polisbevakning och beväpnat skydd.
Det judiska folket upplever återigen förföljelse. De utsätts för hot, hat, förtal och beskyllningar. Slagorden, misstänksamheten, attityderna, orden, blickarna, uttalandena, politiska utspel mm. känns igen.
Och så morden i Toulouse i Frankrike i mars månad i år, då rabbi Jonathan Sandler och tre judiska skolbarn dödades, av en terrorist, som ansåg att han gjorde något bra för mänskligheten och det enda han ångrade var att han inte hann skjuta fler. Mitt i hjärtat av Europa. Detta visar åter igen judarnas sårbarhet i Europa idag.
När en jude skall semestra i Europa idag, uppmanas han att inte tala hebreiska, inte visa den israeliska flaggan, inte använda kippa offentligt, inte resa i stora grupper, inte besöka samma platser regelbundet, inte lägga upp bilder på Face Book, inte ta emot inbjudningar från lokalbefolkningen, kolla att hotellet har säkerhetsvakter, helt enkelt hålla en låg profil.
Hur var det han sade, en judiske mannen som stod i min dörr, vi har valt att hålla en låg profil med vår identitet. I Sverige. Det som är det mest naturliga för oss alla, när vi reser på semester utomlands, är inte naturligt för juden.
Hur kunde det ske? Varför blir det så här igen, vi som borde lärt oss av historien? Det finns säkert flera orsaker och en av dem är med säkerhet den snedvridna och mycket enkelspåriga informations och nyhetsrapporteringen i västvärlden angående konflikten i Mellanöstern. Brännmärkningen av Israel i västvärldens massmedia, medverkar till att bygga upp de antisemitiska strömningarna, som i sin tur skapar en acceptans för hat och våld emot staten Israel och det judiska folket. Kan detta finnas med som en orsak till den judiska nationens osäkerhet, känslighet och sårbarhet?
Det blir självklart inte bättre stämning i Sverige, när kända och tongivande svenska politiker gör sådana skrämmande uttalanden, där man säger att ”Sverigedemokraterna lierar sig med judiska grupper mot muslimer, och att de gör gemensam sak för att sprida information om att det är muslimerna som är farliga”. Det är en kraftig ”käftsmäll” rakt i ansiktet på judarna i vårt land. Att ge sådana uttalanden utan att ha bättre ”på fötterna” än att man sedan skall behöva ta tillbaka det man sagt. Det skapar stor osäkerhet.
Så begravdes de då, de fyra offren från Toulouse i Frankrike. De begravdes i Jerusalem. Tusentals människor följde de fyra till graven. Knessets talman talade om stödet till judar över världen och sade, ”I Toulouse och Jerusalem, i New York och Buenos Aires, står judar från alla riktningar samman med oss i djup smärta och med tårar i ögonen”. Frankrikes utrikesminister talade också vid begravningen och sade, ”Angrepp på judar i Frankrike är ett angrepp mot alla våra 65 miljoner invånare. Vi kommer att göra allt för att inget som denna otroliga tragedi någonsin händer igen. Frankrike kommer inte att tolerera terror.”
Kan detta vara en vändning, kan det sätta en ny trend. Är det möjligt att världsledare kan våga stå upp bortom det ”politiska spelet” för att göra en skillnad? Det återstår att se.
Till sist. Det finns flera intressant böcker  som handlar om ”judisk vardag och helg”. I en av dem kan du bl.a. hitta mycket intressanta ordspråk, visdomsord och läsa följande, ”I varje generation reser de sig emot oss för att ödelägga oss”. Vilket öde? Vilken känsla att leva med. Går det att ändra på det en gång för alla? Hur reagerar vi i vår generation inför detta? Kan vi vara den generation som utgör en skillnad och ändrar på historien? Vad krävs?
Jag vill tro att det är möjligt, men det börjar med dig och mig, med att vi som gör anspråk på att leva med kunskap, i upplysning och tolerans. Det börjar med att vi vågar både se och stå upp för att det finns två sidor av den konflikt som verkar omöjlig att lösa.
Hans Marklund

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.