Stå upp för Israel.
Plötsligt stod han där, vid min dörr. Mannen med det speciella namnet, jag kände igen det direkt och visste instinktivt att han var en judisk man i sina bästa år. Han ville sälja sin produkt och jag föll för honom och köpte. Under tiden som jag betalade ställde jag enförsiktigt fråga om hans bakgrund och då kröp det ovilligt men ändå fram, att han var av judisk börd.
Jag berättade för honom om våra resor till Israel och att jag besökt landet som reseledare ca. 35 gånger och att vi är på väg till Israel snart igen. Han själv då, när besökte han sitt hemland senast, undrade jag och det var då det kom. Han hade inte varit i Israel på många år, han var rädd dels för att resa dit och dels för att bli igenkänd som jude, även i Sverige. Visst han ville kännas vid sin bakgrund, men ändå inte, det kändes trots allt säkrast och lugnast att inte tala om det, visa det, lyfta fram det eller att resa dit. Israel är ju ett farligt land dessutom, och vi har ju en känslig identitet. Det kändes säkrast också för hans barn att de som familj inte levde offentligt med sin identitet. Det var det han uttryckte under vårt korta samtal och det var så han ville uppfattas. Men ändå, innan vi skiljdes åt, uttryckte han både beundrar och nyfikenhet på vår relation till Israel. Kanske skulle det komma en dag då han kunde besöka sitt egentliga hemland. Kanske?
Och så händer det igen i Europa, det som inte skulle upprepas i historien. Vi som trodde att vi lärt oss att inte tillåta det att ske. Men nu sker det. Antisemitismen ökar i styrka, den breder ut sig över hela vårt präktiga Europa. Våldet emot judiska institutioner blir fler och fler. Idag finns det i stort sett ingen judisk skola eller annan institution i Europa som inte står under polisbevakning och beväpnat skydd.
Det judiska folket upplever återigen förföljelse. De utsätts för hot, hat, förtal och beskyllningar. Slagorden, misstänksamheten, attityderna, orden, blickarna, uttalandena, politiska utspel mm. känns igen.
Och så morden i Toulouse i Frankrike i måndags då rabbi Jonathan Sandler och tre judiska skolbarn dödades, av en terrorist, som ansåg att han gjorde något bra för mänskligheten och det enda han ångrade var att han inte hann skjuta fler. Mitt i hjärtat av Europa. Detta visar åter igen judarnas sårbarhet i Europa idag.
När en jude skall semestra i Europa idag, uppmanas han att inte tala hebreiska, inte visa den israeliska flaggan, inte använda kippa offentligt, inte resa i stora grupper, inte besöka samma platser regelbundet, inte lägga upp bilder på Face Book, inte ta emot inbjudningar från lokalbefolkningen, kolla att hotellet har säkerhetsvakter, hålla en låg profil.
Hur var det han sade, mannen som stod i min dörr, vi har valt att hålla en låg profil med vår identitet. Det som är det mest naturliga för oss alla, när vi reser på semester utomlands, är inte naturligt för juden.
Hur kunde det ske? Varför blir det så här igen, vi som borde lärt oss av historien? Det finns säkert flera orsaker och en av dem är med säkerhet den snedvridna och mycket enkelspåriga informations och nyhetsrapporteringen i västvärlden angående konflikten i Mellanöstern. Brännmärkningen av Israel i västvärldens massmedia, medverkar till att bygga upp de antisemitiska strömningarna, som i sin tur skapar en acceptans för hat och våld emot staten Israel och det judiska folket.
Det blir självklart inte bättre stämning i Sverige, när kända och tongivande svenska politiker inom socialdemokration gör sådana skrämmande uttalanden, som Ilmar Reepalu gjorde i en intervju där han säger att ”Sverigedemokraterna lierar sig med judiska grupper mot muslimer, att de återfinns i de här grupperna och att de gör gemensam sak med dem om att det är muslimerna som är farliga”.
Det är en kraftig ”käftsmäll” rakt i ansiktet på judarna i vårt land. Att ge sådana uttalanden utan att ha bättre ”på fötterna” än att man sedan skall behöva ta tillbaka det man sagt, skapar stor osäkerhet.
Och, vart tog församlingens rakryggade hållning och stöd till Israel som nation och till det judiska folket vägen? Vi har ”stigit ner från muren” i vårt aktiva stöd till judarna och Israel. På grund av fruktan och av rädsla för att inte vara ”religiöst politiskt korrekt” har vi plockat ner våra Israel flaggor i kyrkorna och ersatt våra välsignelseböner för Israel, med ”tankar av tolerans” så att ingen, oavsett religiös bakgrund skall stöta sig. Vi har kommit ganska långt bort från den bibliska tanken att ”Välsigna Israel och önska Jerusalem frid”.
Så begravdes de då, de fyra offren från Toulouse i Frankrike. De begravdes i Jerusalem. Tusentals människor följde de fyra till graven. Knessets talman talade om stödet till judar över världen och sade, ”I Toulouse och Jerusalem, i New York och Buenos Aires, står judar från alla riktningar samman med oss i djup smärta och med tårar i ögonen” sade han. Frankrikes utrikesminister talade också vid begravningen och sade, ”Angrepp på judar i Frankrike är ett angrepp mot alla våra 65 miljoner invånare. Vi kommer att göra allt för att inget som denna otroliga tragedi någonsin händer igen. Frankrike kommer inte att tolerera terror.”
Kan detta vara en vändning, kan det sätta en ny trend. Är det möjligt att världsledare kan våga stå upp bortom det ”politiska spelet” för att göra en skillnad? Det återstår att se.
Till sist. Det finns en intressant bok som handlar om ”Judisk vardag och helg”. I den boken kan du bl.a. hitta mycket intressanta ordspråk, visdomsord och texter. Inför påskhögtiden som närmar sig kan man bl.a. läsa följande, ”I varje generation reser de sig emot oss för att ödelägga oss”. Vilket öde? Vilken känsla att leva med. Går det att ändra på det en gång för alla? Hur reagerar vi i vår generation inför detta? Kan vi vara den generation som utgör en skillnad och ändrar på historien? Vad krävs?
Jag vill tro att det är möjligt, men det börjar med dig och mig, med att vi beslutar oss för att bryta tystnaden och passiviteten för att stå upp för Israel.
Hans Marklund
