Det är dags
att stå upp för kristna värderingar och för de kristna i vår värld, Det är dags
att våga öppna munnen och tala. I vårt demokratiska land har vi både
yttrandefrihet och religionsfrihet, som två grundpelare i grundlagen. Det är en
demokratisk rättighet att både enskilt och offentligt hävda en åsikt eller sin
tro, så länge den inte är kränkande.
Yttrandefrihet
och religionsfrihet är en vacker tanke. Demokrati likaså. Men är det mer än en
vacker tanke? Den tanken tycks inte gälla alla.
Idag hör vi
rapporter om de kristnas situation i världen. Kristna är den mest förfölja
religiösa gruppen i världen. De riskerar våldsam förföljelse och detta i ca 35
länder och på många platser handlar det om systematisk utrotning.
Vem skriver
eller talar om detta? Jo det skrivs lite här och där, men vem är beredd att stå
upp för att solidarisera sig med dessa kristna.
Det pågår en
utrensning av kristna i Mellanöstern. Det är ett slags korståg där kyrkor
bränns ner och biskopar mördas. Likaså i Kina, där den kristna församlingen
tvingas ner under jorden för att bedriva sin verksamhet, utöva sin tro och fira
gudstjänst. Människor drivs från sina hem och sina länder enbart för att de
tror på Gud och på Jesus. Deras tro kostar dem livet. Vem står upp för dem? Vem
demonstrerar och ropar slagord i solidaritet med de kristna som förföljs? Vem
vågar höja sin röst med anledning av att kristna förföljs och hotas till livet
runt om i vår värld. Men det stannar inte där, det kryper allt närmare vårt
eget samhälle.
Det är något
med religionshatet i vårt land, som gör det svårt att ta bladet från munnen. Varför
går det nästan inte att skriva eller prata om kristna värderingar och tro idag
i vårt demoratiska Sverige, som höjs till skyarna som ett exempel på ett land
där både religionsfrihet och yttrandefrihet hör till allas rättighet. Är det
verkligen mer än en vacker tanke? Så fort du öppnar munnen för att samtala om
din tro och uppfattning i etiska och moraliska frågor, och uppfattningen inte
följer den politiskt korrekta mallen, läggs misstänksamhetens och hatets blöta
hästfilt över dig.
Under de
senaste veckorna har vår nye arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson fått
löpa gatlopp, jagade av intoleranta och aggressiva journalisters okunnighet och
arrogans emot allt som har med kristen tro att göra. Av vilken orsak? Hennes
uppfattningar följer inte i allt den politiskt korrekta mallen. Hon råkar tro
på Gud och har en uppfattning i frågor som handlar om etik och moral, om rätten
till liv och synen på äktenskap. Dessutom har hon ”fräckheten” att tillhöra ett
kristet samfund och en kristen församling. Är det inte okej i ett demokratiskt
samhälle? Samtidigt har hon visat sig vara fullt kompetent och en duktig
politiker med gott omdöme och god karaktär, så kompetent för stadsminister
Fredrik Reinfeldt, att hon fått förtroendet att bli arbetsmarknadsminister i
regeringen.
I spåren av
hetsjakten på Elisabeth Svantesson har flera kristna företrädare i Sverige
drabbats av samma klappjakt. Pastor Per-Åke Eliasson i församlingen Kristet
Center Örebro, har nagelfarits, kritiserats och utsatts för journalistikens
osanna granskning.
Själv har
jag och min familj och församling drabbats av samma klappjakt. Efter ett
telefonsamtal som började helt oskyldigt med frågan om vad jag ansåg om
utnämningen av vår nya arbetsmarknadsminister, slog Expressens journalist till
med full kraft i ett antal kritiska frågor om min syn på homosexualitet.
Samtalet resulterade i att jag, några dagar senare, hängdes ut på löpsedlarna i
Västsverige, och med en artikel i tidningen som över huvud taget inte stämde
med vårt samtal. En ljudfil lades också ut på tidningens hemsida, men den var
kraftigt bearbetad och klippt. Klappjakten startade, med ord som ”Bögpastorn”
mail, telefonsamtal, attityder, debatt i det offentliga rummet med fler
osanningar, förtal, lögn och osanna antagaganden, samt attityder från människor
på stan.
Vi älskar
att tycka olika i Sverige, men bara så länge det olika inte handlar om Jesus
eller en annan syn på äktenskapet, eller i frågor som rör abort och synen på
rätt till liv. Då drar alla i bromsen och drevet startar.
I vårt
demokratiska samhälle, med yttrandefrihet och religionsfrihet, är det tydligen
inte okej att uttala sig som kristen i dessa frågor. Men det verkar vara helt
okej att starta klappjakt, skriva osanningar om, rikta hat och frustration emot,
ropa slagord och kränkande ord efter de som uttrycker en
uppfattning i dessa känsliga frågor. Är det verkligen okej?
Vart är
Sverige på väg? Romer registreras och förföljs, likaså den judiska folkgruppen
i Sverige, Synagogor och kyrkor vandaliseras.
Det vi ser
är en fundamentalistisk och aggressiv avsky för kristen tro, som tillåter journalister
att jaga ministrar, starta hetskampanjer emot kristna företrädare och
församlingar, som samtidigt hindrar dem från att lyfta fram sanningen om människor
som hotas till livet, mördas och drivs bort för sin trons skull över hela
världen.
Munkaveln
som är lagd över den kristnes mun måste bort. Låt oss se till att grundpelare
som yttrandefrihet och religionsfrihet i Sverige blir mer än en ”vacker tanke”
Vi måste tala om det som sker, både här hemma i Sverige men också ute i
världen.
Låt oss stå
upp för de kristnas självklara rättighet att få utöva sin tro och ge ord för
sin övertygelse.
Hans
Marklund
